
Tecknandet går (liksom mina ben) också i ett ganska långsamt tempo.
Kroppen tvingar mig att arbeta med en lugnare inställning till både livet och pappret.
Denna inställning resulterade dock ändå i en utställning tillslut. Och till ro i både kropp och själ.
Men jisses vad pirrigt det var. Och utlämnande. Naken står jag där inför venissagen och naturligtvis tittar Jante förbi och undrar vad jag håller på med. Jag försöker låta bli att svara och det fungerar denna gång. Jante pep iväg och jag kunde njuta av alla trevliga människor och de salta pinnarna.
Fyndar gör jag däremot i rasande tempo. Det är som om benen rör sig snabbare så fort jag närmar mig en loppis... hehe...